En blogg om Ett liv.

idag kände jag mig som ett litet barn igen..

Min biologisak pappa sa, HEJ vi åker dit, vi gör det här. Jag betalar, ingen fara. Jag ligger sjuk. Men som när man är liten glömmer man bort det för att någon oväntat som nästan aldrig händer faktist händer. Min pappa var så när jag var liten också.. När han inte var en del av mitt liv... Då ringde han och oftast sa han jag kommer och hämtar er så sak vi göra det här roliga.. eller jag kommer och träffar er ett tag så får ni presenter.. vad önskar ni er?..

Det hände ofta.

Men när dagen då det roliga skulle hända kom.. ja då fanns det endast två flickor i fönstret som stirra och väntade. Väntade och hoppades på att denna gång, just denna gång, då kommer han.. då kommer det hända. Vi lekte knappt med våra leksaker dom dagarna vi väntade, vi vågade inte gå till någon vän heller.. För snart snart skulle han komma. Och vi ville inte missa honom Men oftast kom han aldrig, det hädne ett fåtal gånger att han kom.. oftast kring jul och födelsedagar.

Den känslan fick jag idag.. att se fram emot något roligt. Nu ikväll ligger jag i min säng orolig.. Orolig över att imorgon kommer han vara omöjlig att få tag på.. eller han ringer och säger att det inte alls går just denna dag men att vi kommer göra det en annan dag.

Det var många år sen nu och han har faktist ställt upp en hel del nu för tiden.. Men ändå varje gång man bestämer något är man orolig.. Och de lilla minsta som att han är 30 min sen får en att minnas. Undra hur länge ska jag behöva vänta? Men nu när jag ligger här känner jag att jag inte mår okej. Jag är sjuk, jag mår dåligt. och jag är hemma från jobbet för att krya på mig.

Det är så dubbel känsla. Jag vet att det är fel att inte vara hemma när man är sjuk. Man ska vara hemma och vila och bli bättre när man är sjuk... Det känns dåligt att jag hoppas att pappa säger KOM nu gör vi det här vi tre (jag,pappa & syster) som en familj. Jag drömmer, jag hoppas och jag vill. Får se vad moralen bestämmer imorgon.