En blogg om Ett liv.

Jag kom över en blogg idag, hon skriver om alkoholvanor och skillnaden för os si norden och italenare. Här läs den var riktigt intressan http://johannaty.blogg.se/2010/september/sa-som-vi-svenskar-super.html.

Jag börjar känna igen mig i det där. Jag är ute och ränner varje helg och super själv och ser andra supa skallen av sig. Och dagen efter skrattar man åt den andras misstag (skulle jag säga att de är). Jag ser de roliga i att andra gör bprt sig ibland, skade glädje liksom. Men helg in och helg ut, känner nog att de bör jar bli lite för mycket. För många fyllor, jag har själv börjat trappa ner på intaget av alkohol kanske inte på utgångarna men hur mycket jag driicker på en kväll.

För visst det är kul att vara ungdom och få "leva" sitt liv som man ska göra. Så att när man är äldre kan säga till sina barn och sen barnbarn "när jag var ung.... " och berätta en rolig gammla historia. Men någon stans finnsde en gräns börjar jag känna. För nästan mer än ett år sedan började jag supa riktigt ordentligt och det har bara fortsatt... Samma misstag om och om igen.. någon däckar, någon spyr, någon går hem med "fel" kille, någon strular, någon har sex... Alltid något liksom, av samma saker. Det finns, iaf borde finnas, något mer i livet!!

Jag vet inte kanske har vuxit? nää, för dricka är fortarande kul. umgås ed folk så där är lagom kul fortfarande bara det inte blir så ofta. Jag är ungdom ett tag till tror jag. Har en del misstag att göra igen och andra so jag inte har gjort än. Man lär av sina misstag.

Det borde finnas hyffs om hur man beeter sig på en buss, okej det finns normer om hur man faktist bär göra och inte göra. Men jag tycker ändå de är för bläigt på bussen.

Skol barn som praktiskt taget skriker i den fulla bussen till varandra farmifrån till längst bak i bussen. Eller om dom står vid varandra och grälar.. Det var jag med om igår. Jag har körkort och bil men ändå välje jag att ta bussen då de är ekonomisk för mig som student och sen så är de miljövänligare om fler skulle ta bussen ist för bilen. Men när jag sitter och lyssnar på min ljudbok i min värld, sitter och ler där och stör ingen kommer det på 100 1000 barn. Okej tänkte jag, dom har väl rätt att prata om dom vill. Men sen är de en lite äldre och två lite yngre som står precis vid mig.. Den större sitter vid mig och har ett russin packet. SJälvklart ska de bråka om de jävla russina. Jag försöker koncentrera mig på personen som läser boken för mig, så snäll utan att störas av dom där,  jag som lyssnar blev så störd, hörde knappt vad hon sa. Tittade små surt på dem då och då. en uppfatta de men uppfatta inte vinkeln.

Förstår att "oj oj de är så synd om zara". Men efter en lång arbetsdag med en massa barn och varit trevlig hela långa dagen så ville jag ha lite egen tid på bussen. Men barnen störde mig, min lugna tid. Det var jobbigt. Så jag tycket bestämt att man borde lära barnen i tidigare ålder vad man gör på bussen och vad man inte gör på bussen!

Finns säkert mer folk än jag som stör mig på detta! typ de äldre som klagar så mycket.. typ dagen ungdom vet inet hur man beeter sig... Inte ha fötterna på sötet osv. Oj vad gammal jag låter när jag gnäller så här. Men det är irriterande faktist.

Jag är omringad av barn hela dagarna och det känns som om jag är i himmelriket! det är barn i alla åldrar beroende på grupp osv. För den som inte vet har jag praktik i svenska kyrkan och är delaktig i de flesta barn och ungdoms grupper som finns. Det känns som om jag hör hemma bland barn.

Har alltid älskat barn och redan i tidig ålder visste jag att jag ville bli ung mamma. Men för att få barn behöver man ett stadigt förhållande, en grund i livet och så klar ha sex. Alla vet också att barn kostar rätt mycket så man vill gärna ha ett jobb och en aning ekonomi också innan man börjar ens tänka tanken. Men jag var ca 12 år när jag bestämde mig, Jag ska bli ung mamma. Jag är ung nu och inser att den drömmen kommer nog inte gå i uppfyllelse.

Det finns de människor som är oflitiga i livet som "råkar" bli föräldrar men de finns även de som verkligen är flitiga de händer att även dom blir föräldrar. Jag har alltid varit en av de som är av den flitiga "sorten". Men jag kan inte sluta tänka på hur orättvist det är. Jag älskar barn, har tagit hand om en hel del av dom i olika åldrar och olika länge. Jag vet att jag skulle klara av allt vad de innebär, jag skulle ge upp allt exakt allt. Jag som drömmer om de, jag som känner i hela kroppen att de är de här jag brinner för, inget händer... Sen för de som kanske inte alls vill ha barn eller inte mogna för de.. Jo, dom får barn. Varför? Livet är bra orättvist men de visste vi alla redan

  Barn är en gåva.